Day 14 - a memory
Ett minne. Det finns många sådana att välja på. Jag tänkte berätta om ögonblicket jag fick veta att jag kommit in på utbildningen här i Sundsvall.
Jag bodde då i Kramfors och pluggade på Komvux och jobbade extra på en korvmojj. Jag vantrivdes med allt just då. Jag ville börja om på ny kula någon annanstans och slippa allt skit. Jag hade ångest och var mer eller mindre deprimerad. En söndagkväll när jag jobbade på korvkiosken kom en vän in och handlade och vi snackade lite om utbildningar vi sökt. Hon sa då att hon fått antagningsbesked och i samma sekund slängde jag mig på telefonen för att be mamma kolla mitt antagningsbesked. Hon svarade inte så jag fick ringa Emmelie och störa henne i hennes familjemiddag. Hjärtat slog 200 slag per minut kändes det som och allt gick i slow motion. Då sa Emmelie "Du kom in".
Jag skrek rakt ut och började gråta som ett barn, trots att serveringen var full med ätande gäster. Det är en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Från den dagen räknade jag ner tills jag skulle få flytta till Sundsvall. Jag sa upp mig på jobbet, packade lådorna och drog nästan två månader senare. Två och ett halvt år senare sitter jag nu här, inneboende hos Emmelie och Mathias i Sallyhill i Sundsvall och är inne på min sista termin. Om några månader börjar nästa äventyr. Det är snart dags att flytta till Stockholm och börja jobba.
over and out,
Rockstar
Jag bodde då i Kramfors och pluggade på Komvux och jobbade extra på en korvmojj. Jag vantrivdes med allt just då. Jag ville börja om på ny kula någon annanstans och slippa allt skit. Jag hade ångest och var mer eller mindre deprimerad. En söndagkväll när jag jobbade på korvkiosken kom en vän in och handlade och vi snackade lite om utbildningar vi sökt. Hon sa då att hon fått antagningsbesked och i samma sekund slängde jag mig på telefonen för att be mamma kolla mitt antagningsbesked. Hon svarade inte så jag fick ringa Emmelie och störa henne i hennes familjemiddag. Hjärtat slog 200 slag per minut kändes det som och allt gick i slow motion. Då sa Emmelie "Du kom in".
Jag skrek rakt ut och började gråta som ett barn, trots att serveringen var full med ätande gäster. Det är en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Från den dagen räknade jag ner tills jag skulle få flytta till Sundsvall. Jag sa upp mig på jobbet, packade lådorna och drog nästan två månader senare. Två och ett halvt år senare sitter jag nu här, inneboende hos Emmelie och Mathias i Sallyhill i Sundsvall och är inne på min sista termin. Om några månader börjar nästa äventyr. Det är snart dags att flytta till Stockholm och börja jobba.
over and out,
Rockstar
Kommentarer
Trackback
